Tonårsbarn?!?
Igår undrade jag om en tonåring flyttat in i Veras kropp. Eller, ja egentligen inte bara igår. Under hela hösten har den smygit sig på, visat sig ibland, i vissa situationer. Men nu är den verkligen här- på riktigt! 18-månaderstrosten. Pust och stön. Suck.
Det är samma typ av bråk som jag hade med min mamma när jag va i fjortonårsåldern (lr snarare mellan 12-19) men då var jag den frustrerade och skrikande tonåringen och motpolen var min mamma. Nu är de istället min dotter på 18 månader som är frustrerad (?) och skriker. Och JAG är mamman (dock lika frustrerad fortfarande och skriket ligger oxå nära till hands). Hur blev det så här kan jag ibland undra?! Vårt glada "A-barn" som var så glad och charmig hela tiden har nu bytts ut till en som ligger och rullar runt och vrålar så fort man ska ta på kläder...
Så i morse vaknade hon 07. Gick att ha henne mellan oss till 07.30 sen ville hon upp på riktigt. Så vi gick ner, öppnade julkalenden, myste, lekte och hade det sådär bra som jag alltid vill ha det. Då är gårdagens tårar bortglömda. Tänk. Nu är det bara fyra riktiga dagar kvar som jag är själv med Vera. Sen har vi besök hela julen och nyår är vi med vänner. Sen börjar jag jobba.
Åh vad jag önskar att alla dagar vore som denna förmiddag. Men det vet jag att de inte kommer att bli. Så jag kanske ska önska mig lite tålamod av tomten istället. En 5-årsförbrukning borde kanske räcka iaf 1 år när man har barn i denna ålder? ;)
Jag älskar att vara mamma och jag älskar Vera mer än något annat. Men det finns nog ingen som kan framkalla alla dessa känslor, kärlek så man tror man ska brista och ibland ilska och uppgivenhet så man tror man går sönder på andra leden.
Det är verkligen något speciellt det här med föräldraskap.
