Försvarstal?
Jag är 154cm lång. Eller kort, beroende på hur man ser det. En och en halv meter plus 4 centermeter. Jag har aldrig varit smal, de senaste 15 åren har min vikt legat mellan 55-60kg. Tyvärr. Jag kommer aldrig leva upp till några modellmått varken, längd, vikt eller utseende och nu är jag fine med det. Jag tränar regelbundet, äter ibland mat som är nyttig och ibland mat som är onyttig och jag älskar godis, särskilt choklad.
Om 85 dagar är det tänkt att vi, jag och min bästaste Björn, ska bli föräldrar. Då kommer bebis sova i sin egen säng, dras runt i en barnvagn, bäras på, gullas med och ha massor av yta att vistas på. Men för tillfället är Lillnorpan inneboende hos mig, i mig. I en kropp som ibland känns lika bred som hög. All denna stress och press på ngn liten fotbollsgravidkulamage gör att jag funderar på att gå i ide tom 1 juni. Ja, jag ska ha i juni, inte i april. Och ja, jag kanske är större än vissa andra men det är väl så man funkar? Vissa är långa, korta, smala, tjocka, det är väl likadant när man är gravid? Hur ska jag kunna jämföra mig med en som är gravid i samma vecka som mig men som är 175cm och smal från början? Ska man inte kunna ha en tight tröja utan att folk tror att man ska till BB nästa vecka? Varför ska jag behöva känna att jag måste försvara mig, min mage och verkligen trycka på att "ja, de e ju baaaaara 11 veckor kvar nu..." Jag har längtat och väntat så länge på att få vara gravid och jag älskar det. Bebis som buffar, bökar och möblerar om där inne. Som svarar på mina och Björns klappar. Som hickar, kittlar mig, stryker sig där inne. Nu vet jag t.o.m var huvudet, ryggen och benen ligger. Men det är piss att vara gravid när alla säger "vad STOOOOOR du är!!!". Men danke schön! Och nej, jag vill inte daltas med heller. Jag behöver inte höra att jag är liten, för det är jag inte, jag vet att jag har en stor bula. Men ibland vill jag bara höra att jag är fin. Annrs räcker det med att säga Grattis.
.