en vecka kvar...
Idag blev det mys framför TVn - nästa måndag är det andra bullar!
Hualigen!
Jag tror dock att det kommer gå bra, hon brukar ju vara i barnpassningen på Friskis och där är det inga problem att lämna henne. Jag tror också att hon behöver förskolan. Lära sig lite sociala regler och samspel samt att hon kommer att få massa nya kompisar :)
Jag tycker INTE att det ska bli jobbigt att lämna henne. Tror vi behöver detta. Jag behöver iaf vara ifrån henne lite då och då. Så man får längta oxå. Och göra allt det där man annars knappt hinner. Hade kanske (antagligen) kännts annorlunda om jag gått tillbaka till ett arbete på 100% men nu går jag ju istället in i arbetslöshetens härliga tillstånd (not) och Vera får därmed vara 15h max i veckan på dagis. (Där kom det, men dagis går ju mycket fortare att skriva än förskola, debatten om vad man säger kan vi ta en annan dag ;) ).
Hur som helst,i och med de 15h får vi så att säga en "mjukstart" och behöver inte ha Vera så länge på dagis, får lixom lite egentid + Veratid = Perfekt! (hur det nu kan vara perfekt att vara arbetslös...). Men som sagt, själva lämnandet i sig känns inte jobbigt, för det är något vi redan gör lite då och då och jag känner inte att jag överger mitt barn. Snarare att ge henne möjligheten att ha kul på egen hand och med nya kompisar.
Det som dock känns jobbigt, det är att en liten epok är slut. Hon är inte längre en bebis. Inte bara ett litet barn. Hon är ett dagsibarn. Tiden vi haft kommer inte igen något mer och vi kommer aldrig få ha det så här igen. Liten har blivit stor. Jag blir äldre, Vera blir äldre, livet rullar på, uppåt, framåt, in i framtiden... och alla ska vi någon gång dö. Kanske är det det som är jobbigt. Samma livsfrågor dök även upp under graviditeten, och tyckte livets gång blev så extra tydlig. Ett nytt kapitel skrivs. Vi vänder blad - som Kungen skulle ha sagt.
Hon ska ju bara börja på dagis.
